Historik

Inledningsord: Anders Melander
"För unga lyssnare idag är Nationalteatern ett rockband, end of story. För de flesta av dessa kommer det troligen som en total överraskning att det från början faktiskt var, som namnet anger, en teater. Nationalteatern satsade, till skillnad från de flesta andra s.k. fria teater- grupper i slutet av 60- och början på 70-talet, hårt på musiken i sina pjäser redan från start. Det tog 10 år innan gruppen så smått började anta formen av ett regelrätt rockband. Vilket de på sätt och vis också blev - fast inte med teater- medlemmarna själva som musiker, utan i form av det "vid-sidan-av"-bildade bandet Nationalteaterns Rockorkester."

1968 - 1972

Historien om Nationalteatern tar sin början på Lilla Teatern i Lund 1967/68.
Kring Lilla Teatern samlades ett stort antal Lundastudenter, många gick kurser i drama- och/eller filmvetenskap, men gemensamt för dem alla var ett brinnande intresse för teater. Bland dessa återfanns Anki Rahlskog, Ulf Dageby, Hans Mosesson, Lars Jakobsson, Inga Edwards, Med Reventberg, Peter Wahlqvist, och den i huset inneboende Håkan Wennberg, samtliga skulle senare komma ingå i Nationalteatern. Någon "ansvarig" i konstnärlig mening fanns inte eftersom detta inte var en arbetsplats utan istället en studentteaterförening.


Våren 1969 är det så dags för galapremiär på Lilla Teatern:
Under lång tid har alla varit sysselsatta med ett grupparbete om Latinamerika där man studerat politiska, ekonomiska, historiska och kulturella realiteter, gjort research och vaskat fram råmaterial till ett manus. Repeterat föreställningen och gjort affischer med texten: "Latinamerika - ett sammanstörtat feodalt slott bakom en kapitalistisk pappfasad". 

Föreställningen gavs i en fast uppsättning på Lilla Teatern och blev en stor framgång, men lades ändå ner efter bara en dryg vecka. Varför? Jo, några av medlemmarna, (Peter Wahlqvist, Hasse Mosesson och Anki Rahlskog), skulle medverka i en filminspelning med Öjvind Fahlström i Stockholm och några ersättare fanns inte eftersom det var fråga om studentteater och inte en professionell arbetsplats. Innan ensemblen skildes åt, beslutade man vid ett möte att senare ta upp arbetet igen, med sikte på att starta en fri teatergrupp på heltid.

Föreställningen "Latinamerika" lades följaktligen ner, men de kvarvarande var frustrerade – ”så mycket arbete, så starka scener – och sen bara lägga av!?” Dessutom blev också Lilla Teatern inbjuden att spela på en teaterfestival vid universitetet i Louvain i Belgien. Pjäsen arbetades om för turnébruk, den kortades av här och där, och de försvunna aktörerna ersattes med nya studentteatermedlemmar som hittills bara arbetat bakom kulisserna. Man genomförde turnén och gjorde kanonsuccé - i Louvain, vill säga. 

Genom detta bevisade man att Latinamerika-pjäsen KUNDE göras mobil, vilket ingen tidigare trott.--När så alla, (Peter Wahlqvist, Anki Rahlskog, Anders Melander, Hans Mosesson, Lars Jakobsson, Inga Edwards, Eyvind Andersen, Gustav Kling, Karin Ödqvist samt Urban Eldh,) samlades igen hösten 1969 för att göra verklighet av planerna att starta en teater, Gorillateatern, så fanns det en värdefull grundplåt i verksamheten, nämligen turnéversionen av Latinamerika. OK, merparten av Belgien-gänget fanns inte längre med i bilden och exportversionen kortades och förenklades ytterligare så att den blev än mer effektiv. Men ändock: Gorillateatern hade från dag ett en föreställning att erbjuda köparna och kunde alltså börja synas och höras intensivt ute på turné redan från start, allt medan en ny originalpjäs "Nick Carter - Dubbelagent" skrevs och repeterades (hösten 1969) på "hemmascenen" ungdoms- och fritidsgården i Kirseberg i Malmö.

Nu var dock inte allt frid och fröjd, Gorillateatern hade för många medlemmar och Kirseberg fungerade inte p.g.a. ett i stort sett obefintligt intresse från Malmö stads sida. Därtill insåg man snart att fritidsförvaltningen varken ville ge ekonomiskt stöd eller ställa upp med obegränsad tillgång till lokalerna. Detta bidrog till att Kirseberg inte kunde fungera som en fast "arbetsplats", och därför kunde inte drömmen om att plantera teatern i en förort där gruppen hade sin fasta scen och dagliga arbetsplats förverkligas. Så när Nick Carter var klar julen 1969, bröt sig Nick Carter-gruppen ur kollektivet, och man bestämde vid ett stormöte att de två halvorna skulle gå skilda vägar.

Nick Carter-gruppen bildade i och med detta istället Nationalteatern och tog med sig pjäsen om dubbelagenten in i den nya konstellationen. Namnet ”Nationalteatern” valdes då det saknades en officiell sådan i Sverige. Här fanns bara "Kungliga Dramatiska Teatern" d.v.s. Dramaten, så självklart skulle det finnas en Nationalteater!
Pale Olofsson (tidigare medlem i Malmöbandet Bread tillsammans med Anders Melander) anställdes för att gestalta dubbelagenten i gruppens allra första uppsättning ”Nick Carter – Dubbelagent”, med vilken man senare turnerade i Södra Sverige.

"Lilla Latinamerika-gruppen", det vill säga, Eyvind, Karin, Gustav samt Urban, behöll namnet Gorillateatern efter splittringen. De fortsatte en tid att turnera med Latinamerika-collaget samtidigt som de skrev och repeterade in "Det finns gränser" innan de slutligen upplöstes. Senare flyttade gruppen till Dalarna och Dalateatern, vilken fortfarande finns kvar idag. 

Vid Nationalteaterns start fanns i princip bara en musiker i ensemblen - Anders Melander, så till första pjäsen, Nick Carter, kunde man inte ha levande musik på scen. Anders spelade istället in musikbakgrunderna på band. Det blev också Anders som fick lära de andra spela. Han la upp basgångar och trumkomp så att de skulle vara lätta att lära sig och enkla att spela men samtidigt låta som ”riktig” rock'n'roll. Efter denna introduktion i spelandets konst använde Nationalteatern levande musik flitigt i sina pjäser.

Då gensvaret från de kommunala myndigheterna i Malmö var i det närmaste obefintligt och att gruppen istället fick positiv kontakt med Göteborgs Socialförvaltning, medförde detta att Nationalteatern helt sonika flyttade hela sin verksamhet till Backa fritidsgård i Göteborg sommaren 1970. I samma veva anslöt sig Håkan Wennberg, Anna Guttorp samt Med Reventberg till gruppen.

Under det första året var Nationalteatern rekryterade av socialförvaltningen att spela teater för ungdomar i förorterna, mest på fritidsgårdar i Göteborgsområdet.
Anders Melander minns det första mötet med representanterna från Göteborgs stad: "Det var vid Stora Katrinelund, en f.d. herrgård alldeles invid Nya Ullevi. I trädgården till detta hus hade vi sommaren 1970 ett första möte med representanter för Göteborgs Stad som alltså aktivt sökte en teatergrupp till verksamheten på stadens fritidsgårdar. Representanterna var Fritidsbyråns dåvarande chef Sigurd Lie och en av Fritidsbyråns konsulenter, Inger Jonsson. Jag tror vi fick kaffe och bullar på vita trädgårdsmöbler. Det var strålande sommarväder och jag minns att detaljer och villkor berördes oerhört lätt och behagligt. Det fanns inga egentliga problem, det hela verkade klappat och klart från början. Båda parter ville verkligen det här. Visserligen hade vi ju redan startat teatern, turnerat, uppträtt och gästspelat, så det här mötet var ju på inget vis teaterns startpunkt. Ändå kändes det som att något betydelsefullt började just där. Jag har inte varit på Stora Katrinelund på alla dessa år, så när jag nyligen tog en sväng inåt centrum och kastade en blick på grusplanen bakom huset, kände jag att det verkligen var mycket som skulle ligga framför oss när vi gjorde den där överenskommelsen, vid det där kaffebordet en solig dag för ganska exakt trettio år sedan..."  

Det blev en hel del barnpjäser som Nationalteatern uppförde på gräsmattor runtom i Göteborgs förorter. Gruppens bas blev Backa Fritidsgård vid Selma Lagerlöfs Torg, där en hektisk verksamhet tog sin början. Fritidsgården i Backa centrum, placerad i andra våningen i ett av affärshusen, var arbetsmässigt sett Göteborgs finaste och för verksamheten svarade alltså Nationalteatern. På denna fritidsgård skapade gruppen stans första arenateaterforum.

I Backa fick man också den första lägenheten som byggdes in i en fritidsgård. Den bestod av ett storkök och ett rum. Meningen var att alla skulle kunna få tillgång till lägenheten för diverse verksamhet som trivselkvällar och festligheter.

Nationalteatern ägnade sig inte bara åt scenarbete i Backa. De spelade också på andra fritidsgårdar men även ålderdomshem, skolor, arbetsplatser, gator och torg, ja, överallt där det fanns människor. De som önskade se gruppen, som t.ex. organisationer, kunde beställa en föreställning av Nationalteatern.

Fritidsgården i Backa blev likaså den första i Göteborg att låta en hel grupp leda teaterverksamheten i stället för att ha en speciell teaterföreståndare. Gården blev Nationalteaterns kärnpunkt. Där fanns de sju dagar i veckan och erbjöd teater, KOM-kvällar, diskussioner, barnprogram m.m. Allt med målsättningen att nå ut till folket i förorten, främst till befolkningen i Backa, där de nu var stationerade. Gruppen ville locka människor från alla åldersgrupper och yrkeskategorier. De ville belysa olika samhälleliga och sociala problem - byggandet av betongbunkrar, ungdomarnas sysslolöshet, drogproblem och liknande. Man gick därför runt i området, knackade dörr och bjöd in de boende till föreställningarna.

Det fanns ingen speciell som bestämde i Nationalteatern utan sysslorna vandrade mellan medlemmarna, dekor, ljussättning, pressuttalanden m.m. Alla fungerade som handledare eller regissör. Varje vecka hölls stormöten där alla var tvungna att vara med och dryfta olika förslag och problemställningar.

Ekonomiskt fick de anslag från kommunen som 1971 löd på 46.000 kronor plus ett presentationsanslag på 24.000 kronor som gav ca: 300 kronor per före-ställning. Detta gav Nationalteatern en månadslön på 1200 kronor per person plus eventuella extraknäck. Dessutom utgick ett författararvode på upptill 4000 kronor per pjäs (minst 1 timmes speltid). Nämnas bör också att hyran för Backa fritidsgård var betald. Kanske var det därför gruppen fick såpass lite i anslag. Och trots att Nationalteatern repeterade

Hela detta klipp kan du ladda ner som PDF HÄR!
i stort sett alla dagar var de ändå tvungna att boka in sig på Backa fritidsgård, då lokalen inte var deras
egen. Det hände till och med att de fick skjuta upp premiärer för att lokalen var upptagen.

Besökssnittet per föreställning 71/72 var ungefär 125 personer. För att nå ut till sin publik hade Nationalteatern ett eget litet tryckeri, där tryckte de upp egna affischer. Annonsering i pressen var helt enkelt en allt för dyr kostnadsfråga. Annars var dörrknackning det effektivaste sättet att nå direkt ut till människorna. Inför varje ny pjäs gav alltid Nationalteatern någon form av presskonferens, men tidningarna var inte alltid så intresserade. Kritikerna brukade ofta hänga upp sig på det politiska innehållet i pjäserna. TV och Radio var däremot intresserade av Nationalteaterns barnpjäser. Efter varje föreställning inbjöds folk till att stanna kvar för diskussion, vilket de ofta gjorde. På KOM-kvällarna tog man upp olika teman som idrott, politik, fångvård, Hisingsplanen m.m. Dessa kvällar var ett samarrangemang med Fritidsbyrån, men de satsade inget ekonomiskt i dem, så Nationalteatern fick jobba hårt med att få dem att fungera utan något som helst ekonomiskt stöd.

Ulf Dageby som vid denna tidpunkt inte var medlem i gruppen, flyttade till Göteborg i samma veva som teatern - sommaren 1970. Under första året försörjde sig Ulf som krogtrubadur på de legendariska ölschappen i Haga som "Hans och Greta" och "Sven Duva", samtidigt som hans besök på Nationalteatern blev allt frekventare. Framåt slutet av 1970 bestämdes enhälligt att låta Ulf ingå i gruppen som fristående medarbetare. Först efter ytterligare en tid blev han fast medlem i gruppen. 

Då Nationalteatern från början hade inriktat sin produktion på fritidsgårdarna, appellerade deras nya, direkta och i vissa avseenden revolutionära framtoning på den unga publik som fanns där.  Nationalteaterns pjäser blev snabbt mycket omtyckta bland ungdomarna, men då de började kritisera sina arbetsgivare, det vill säga myndigheterna som köpt teaterns föreställningar, sjönk snabbt deras status hos dessa. Arbetsgivarna var inte längre lika angelägna som under den första tiden. Kontakterna blev kärvare allt eftersom gruppens pjäser blev mer realistiska, hårdare och mer politiska. Men hos ungdomarna gick emellertid alltid Nationalteatern hem! Under fem år arbetade Nationalteatern i Backa och gjorde i nära kontakt med främst barn och ungdomar en rad lovordade uppsättningar. Ungdomsgårdarna var naturliga spelplatser och gruppens fräcka rockmusik gav föreställningarna en skarp profil.


Tidig skiss till omslaget av LPn:"Ta det som ett löfte.. ta det inte som ett hot"		 1972 - 1974

1972 hade Nationalteatern funnits i tre år, spelat elva pjäser och dessutom skrivit tio av dessa själva. Gruppen hade dessutom gjort några "rockpjäser" som "Lev hårt dö ung" och "Sune får jag knäppa din bläzer?". Något som bidrog att Skivbolaget MNW hörde av sig till Nationalteatern och bad dem spela in en skiva. De ansåg att Nationalteatern var "musikpolitiskt intressanta" och borde göras "tillgängliga för den stora publiken" . Nationalteatern blev mer eller mindre övertalade att spela in en platta. Det låter kanske besynnerligt, men faktum var att teatergruppen Nationalteatern fick avstå från att spela teater för att kunna genomföra inspelningen av skivan, något som rent konkret innebar att man inte hade någon inkomst. Skivan som fick namnet "Ta det som ett löfte.. ta det inte som ett hot" gick ganska obemärkt förbi. Men det fanns några låtar som stack ut: "Ut i kylan" och "Hon flytta ut till Bergsjön" som senare spelades in av Jan Hammarlund och då blev en hit. Låtarna på ”Ta det som ett löfte…” hämtades uteslutande från gruppens tidigare pjäser. 

Under den här tiden var Nationalteatern oerhört produktiva och hade alltid minst två projekt igång samtidigt, vilket medförde att man fick dela upp sig i mindre grupper för att kunna framföra de olika uppsättningar samtidigt. För att få det att fungera musikaliskt var Ulf Dageby med i ena gruppen och Anders Melander i den andra. Undantaget var "Lev hårt dö ung" där båda två medverkade, men det var också enda gången. Nu hade emellertid
Nationalteatern inte dubbla uppsättningar av scen/lokal/ljus/ ljudanläggning, så inför varje period med
dubbla produktioner fick de kompromissa för att komma överens. Ett extremfall var perioden när de
turnerade med "Lev hårt..." och Robinson-pjäsen "Fredag" samtidigt. Anders Melander som medverkade
i bägge minns bland annat en del hektiska taxifärder från det ena
spelstället till det andra med ett congas-set i famnen.

Då Nationalteatern delades upp, för att kunna genomföra fler teaterstycken, utvecklades också parallellt två olika typer av pjäser. Den ena gruppen utarbetade en egen, ganska galen, lätt cirkusartad stil med högt tempo, färgsprakande kontraster och rätt utflippade figurer. Den andra hamnade i en betydligt mer lågmäld, lurig och klurig stil med figurer och språk hämtade från den omgivande verkligheten. Gemensamt för bägge dessa stilar var dock: mycket humor, ordvitsar, lek med språket och en befriande uppkäftig (men på inte sätt otrevligt!) - anarkistisk inställning till överheten som gjorde att borgare och vanligt folk uppfattade Nationalteatern som tunga kommunister. Medan de tunga kommunisterna däremot uppfattade Nationalteatern som oseriösa knäppgökar...  

Strax efter skivsläppet "Ta det som ett löfte...." producerades pjäserna "Livet är en fest" och "Speedy Gonzales". I ”Speedy Gonzales” saknades en kvinnlig skådespelare, vilket ledde till att Maria Grahn rekryterades till Nationalteatern hösten 1973. Pjäsen behandlade narkotikaproblem bland ungdomar. Sångtexterna skildrade ofta problemen sett ur ett missbrukarperspektiv, något som ibland ledde till, och fortfarande leder till, att Nationalteatern felaktigt anklagas för drogpropaganda. Låtarnas innehåll styrdes helt utifrån pjäsens handling och texterna misstolkades primärt sedan de tagits ur sitt sammanhang som enskilda spår på skiva. De som verkligen hade hört och sett pjäserna visste bättre!

Nationalteatern hade medverkat i TV-programmet Kvällsöppet 1971. Året efter, den 17:e december närmare bestämt, medverkade man i Programmet ”Drömfabriken”, där gruppens pjäs ”Livet är en fest” togs upp. Gruppens förhållande till Sveriges Television var inte helt problemfritt, då TV tidigare stoppat Nationalteatern från att framföra pjäsen ”Tjuveriaktiebolaget” man ansåg från TVs håll att tre personer förtalades i pjäsen. Medverkandet i ”Drömfabriken” genomfördes dock utan några som helst problem.  Nationalteatern behövde också den uppmärksamhet som TV gav. De hade ända från starten haft stora ekonomiska svårigheter med otrygga arbetsförhållanden. Och det hade många gånger talats om nedläggning, men man hade ändå kämpat vidare. För att klara ekonomin för sin kärnverksamhet i Göteborg var nu gruppen tvungna att ge sig ut i landet för att ge framträdanden.

När Nationalteatern startade sin verksamhet i Göteborg, fanns det gott om jobb. Anställda av Göteborgs Socialförvaltning som de var, garanterades de ända upp till 25 föreställningar per månad. Men, efter ett år ansåg sig Göteborgs Socialförvaltning inte ha råd med den garantin. Avtalet upphävdes och man övergick istället till att köpa enskilda föreställningar av Nationalteatern. 1972 var man nere i 5-6 köpta föreställningar per månad. Gruppen kände klimatet hårdna med besked efter att de spelat en pjäs om fritidsgårdar och fritidsbyrån (”Sune får jag knäppa din bläzer”). Medlemmarna i Nationalteatern blev efter detta anställda av gruppen utan speciella anställningskrav. De var politiskt obundna, men hade en socialistisk grundsyn.
Nationalteatern inledde också ett samarbete med teatergruppen ”Narren” i Stockholm, vilket innefattade att de bytte arbetsplats med varandra.

1974 – 2002
1974 spelades klassikern "Livet är en fest" in. Alla låtar hämtades återigen från tidigare produktioner, men denna gång kom det bli en renodlad rockskiva. 

Efter skivinspelningen tog Anders Melander barnledigt. När Anders återkom våren 1975 valde han dock att lämna gruppen för gott. Melander värvades senare till televisionen av regissören Peter Schildt ("Glappet" 1997). På televisionen kom Melander att skriva musik till TV-serier, -filmer och nyhetsprogram. Han komponerade även en stor mängd musik för radioteater. 

Som ersättare för Anders Melander i "Speedy Gonzales 2" (andra säsongen 1975) anlitades Nynningens sångare Totta Näslund. Nationalteatern hade i flera omgångar samarbetat med Nynningen, vilket gav upphov till en rad revyer och kabaréer som nyårsrevyerna "Åh harre jävvlar" 1973/74 och "Kan jag få receptet"1974/75. Tillsammans uppförde man dessutom 1976 en pjäs med anledning av USA´s 200-års jubileum "Vi kommer att leva igen" en föreställning som också spelades in på skiva.

Till Alternativ schlagerfestival 1975 och musikfilmen "Vi har vår egen sång" 75-76 arbetade Nationalteatern och Nynningen ånyo tillsammans. Dessutom samarbetade bägge grupperna under åren 1976-1977 med andra teatergrupper såsom Narren och oktober. "Tältprojektet", musikrörelsens mest ambitiösa produktionssamarbete påbörjades på initiativ av Nationalteatern; med pjäsen "Vi äro tusenden..." om den svenska arbetarklassens historia. För den som vill veta mer rekommenderas Johan Fornäs bok "Tältprojektet - musikteater som manifestation" (Symposion, 1985). Samt DVDn med samma namn.

Under inspelningen av barnskivan "Kåldolmar och kalsipper" 1975 träffade gruppen på Hans "Wicke" Wiktorsson som då arbetade på MNW. Hans ville gärna spela teater och eftersom gruppen trivdes med Wicke, anställdes han omgående. Även Jussi Larnö anslöt sig till Nationalteatern samma år.

1976 återvände Nikke Ström till Göteborg. Nikke hade tidigare lämnat Göteborgsbandet Nynningen och istället varit aktiv inom teaterscenen och bl.a. spelat på Klarateatern i Stockholm, med Riksteaterns föreställning av "Tolvskillingsoperan" och därefter i Malmö med "Rockslaget" på Stadsteatern. Det var under turnén med Tältprojektet 1977 som Nikke och Sonja Lund anställdes av Nationalteatern. 

Efter "Tältprojektet", drog en spelsugen Ulf Dagby igång "Nationalteaterns lilla rockorkester", som även bestod av Bertil Goldberg på klaviatur, Per Melin på trummor, Ulf Dageby på elgitarr (Vox AC30 minns Ulf), Nikke Ström på bas och Pale Olofsson sång.


Inför Aternativ Schlagerfestival 1975 - Ulf Dageby som karaktären Sillstryparn. ..............................
Det hela var mest på kul och man spelade lite opretentiöst på fritidsgårdar och liknande. De lirade mest
Nationalteaternlåtar samt en del väl valda covers, bl.a, "Little Egypt"(!), för övrigt mest känd i Sverige
genom Dowliners Sect version.

I december 1977 spelades skivan "Barn av vår tid" in och släpptes på vinyl 1978. "Barn av vår tid" blev en klassiker med en tyngre framtoning än "Livet är en fest" (skivan). Med på plattan fanns också Ulf Dagebys tolkning av Bob Dylans "Tomorrow is a long time", som på svenska blev "Men bara om min älskade väntar".

1977 bildade man hobbybandet "Nynningens och Nationalteaterns Fritidsorkester" som senare kom att bli ”Totta's Bluesband”, med Torsten "Totta" Näslund (sång), Bengt "Bengan" Blomgren (gitarr), Bernt Andersson (keyboards, sång), Nikke Ström (bas) och Gunnar Pettersson (trummor). 

Efter jättesatsningen med Tältprojektet, växte ett annat oerhört omfattande projekt fram; ”Rockormen”. ”Rockormen” var en rockopera uppbyggd som en deckare. Till ”Rockormen” anlitades Per Melin på trummor samt Bertil Goldberg som skådespelare och musiker. Kritiken var blandad, allt från "mästerverk" till att den kallades för "Popsnoken". Enligt kritikerna var inte Nationalteatern lika giftiga som de brukade vara.

Efter Rockormen-projektet vintern 1978-1979, letade Nationalteatern runt i Göteborg efter en bra lokal, då de varit "hemlösa" och turnerande under några år. 1979 hittade då man äntligen ett nytt "hem": vinden vid Grönsakstorget där de höll till de närmast kommande åren.
Teatergänget fortsatte att sätta upp pjäser, bl.a. en kabaré i Göteborg skriven av Björn Afzelius och Peter Wahlqvist, medan den musikaliska sidan med Ulf Dageby som centralfigur bildade Nationalteaterns Rockorkester – 1980. Rockorkestern bildades för att bli fri från bindningarna till att skapa teatermusik och därmed få större frihet på scenen, både textmässigt och musikaliskt. Ulf, Totta och Nikke kände vid det här laget ett behov av att komma ut och spela som ett vanligt band, inte som teatermusiker. De slog ihop sig med Håkan Nyberg och Lars-Erik Brossner och musikergänget kuskade landet runt som Rockorkestern, där det uteslutande handlade om musik, ingen teater – enbart vräkig rock. 

Trots att gruppen hade delats upp i en teater- och en musikerdel arbetade man under ett och samma "tak" - Nationalteaterns. Rockorkestern spelade in skivan "Rövarkungens ö" och gav sig därefter ut på en årslång turné som i slutändan istället blev en till ett och ett halvt år.
 
1981 lades Nationalteaterns rockorkester ner. Rockorkestern var ett tidsbegränsat projekt och efter ett och ett halvt år kändes det som om det var tillräckligt, dessutom hade musikerna andra projekt på gång. Håkan Nyberg blev fast medlem i Mikael Wiehes band, Lars-Erik Brossner blev lärare på Dramatiska institutet i Stockholm och Ulf Dageby gjorde musiken till Britta Svenssons film "Interrail". Efter det att rockorkestern lades ner, återvände Dageby till teatergänget och gjorde barnskivan "Luffarrock" 1981, som byggde på en pjäs som Nationalteatern gjorde 1974. 1982 slutade Dageby i Nationalteatern och påbörjade sin solokarriär. Nikke och Totta satsade tillsammans helhjärtat på Tottas bluesband, men den teatrala delen av Nationalteatern fortsatte.

Under åren 1980-1990 då Nationalteatern höll till vid Grönsakstorget i Göteborg, innan flytten till Pusterviksteatern, spelades ungefär tre olika pjäser per år. Varje pjäs spelades mellan 25 och 150 föreställningar. De inledde med "Amadeus" 1982 och fortsatte bl.a. med en hel del barnteater.

"Det lilla Odjuret" från 1980, var den första pjäs som Med Reventberg skrev alldeles på egen hand. Pjäsen blev en stor succé såväl i Sverige som utomlands och spelades minst 300 gånger! Nationalteatern blev inbjudna till en rad teaterfestivaler utomlands med "Det lilla Odjuret". Den gästspelade även i Lyon, Frankrike, på en internationell barnteaterfestival. 1982 när "Det lilla Odjuret" spelades i Montreal födde Med sitt tredje barn, Karin, så Wicke och Med blev tvungna att stanna hemma medan Pale och Anki övertog deras roller i pjäsen. 1987 satte Nationalteatern upp barnpjäsen "Peter Pan", en av långkörarna som också spelades in på skiva - en skiva som i början 1988 gav Nationalteatern en Grammis för bästa barnproduktion 1987. ”La Bohème” en opera av Puccini, med kör och orkester blev det sista som sattes upp i denna lokal vid Grönsakstorget i Göteborg 1989.

1988 släpptes en "Greatest Hits"-skiva med Nationalteatern, innehållande låtar från hela karriären. Sommaren 1991 återbildades Nationalteaterns Rockorkester, denna gång med Ulf Dageby, Totta Näslund, Nikke Ström, Lars-Erik Brossner, Håkan Nyberg samt gitarristen Bengt "Bengan" Blomgren. Bengan med ett förflutet i Nynningen och ”Tottas bluesband”. Gruppen turnerade i Sverige och spelade in en liveskiva med tillhörande livevideo på Trädgårdsföreningen i Göteborg, som visades på SVT den 18:e september 1991. Livevideon fanns under en period i MNW´s Videokatalog, men har numera utgått.  

Årsskiftet 1993-94 tvingades Nationalteatern att lägga ned teatern eftersom myndigheterna sänkte deras bidrag. Gruppens sista pjäs var Joakim Pirinens "Familjen bra".

Rockorkestern har dock fortsatt att återuppstå med jämna mellanrum. 1995 gjorde man bejublade festivalspelningar på både Roskilde och på Hultsfred, för övrigt ett framträdande som spelades in av Sveriges Radio och sändes 31:e mars 1996.

Allt sedan millennieskiftet har Nationalteaterns Rockorkester turnerat i stort sett varje sommar.
2001 när gruppen spelade på Liseberg i Göteborg fick portarna stängas på grund av publikträngsel!
2002 Släpptes hyllningsskivan Nationalsånger där svensk pop och rockelit gjorde sina egna versioner av "Teaterns" klassiska låtar.
2003 samlades stora delar av Nationalteaterns klassiska ensemble för en gemensam konsert på Liseberg. De som medverkade var: Anders Melander, Ulf Dageby, Nikke Ström, Håkan Nyberg, Bengan Blomgren, Ulf Stenberg, Anki Rahlskog, Maria Grahn, Hans Mosesson samt Håkan Wennberg.
2005 avled Totta Näslund.

Numer gör Nationalteaterns Rockorkester runt 15 spelningar per år. De kan också titulera sig som Peace & Loves officiella husband.

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (text)