Först och främst producerades pjäser, som nästan alltid hämtade näring ur verkligheten i förorten  
Backa, med drogproblem, ödsliga liv utan hopp. Det förekom också ett par dödsfall, det var unga människor som sniffade lim, och dog. Jag blev så upprörd av det där, alla vuxna med flackande blickar i köpcentret, i det obevekliga novembermörkret, rädda för flummiga tonåringar, deras egna barn.

Samtidigt ville jag skildra just det tjusande hemska med droger: en underbar flykt undan en november-torsdagskväll på torget. Drömmar, flyga! Men drömmar utanför varje tänkbar verklighet, eftersom drogerna alltid äter upp dig, och till slut, ibland förfärande snabbt, dödar dig.

Drogerna äter din själ, förstör din kropp och din själ, de blir ett odjur som ingen kan besegra. Ingen kan stå emot. Ingen! Många av Nationalteaterns klassiker, t ex ”Kolla kolla” och ”Spisa” är resor till underjorden, till de orealistiska drömmarnas helvete.

Dessutom ville jag skriva om det positiva raseriet, innan drogerna har gjort dig till ett vrak. Att protestera, att visa att man är en människa som tror på nåt, som inte ger upp! Att ens krafter kan användas till nåt bra. Att drömmarna man har kan vara sensationella och nyskapande. Att vrede kan vara positivt, en läkande kraft. Allt detta finns som bakgrund till ”Barn av vår tid”, och för den delen även i ”Sent en lördag kväll”. Dessutom är det väl ett skrik på hjälp, vad händer i vår stenhårda värld?

Peter Mosskin på Musikens Makt hade nästan bara lovord att ge skivan. Det finns en värme i Nationalteaterns musik och pjäser som jag alltid slukat med hull och hår. En stor mänslighet, en skitstor varm hand att krypa in i under en sång, en ljus öppen platå mitt inne i en pjäs där världen känns möjlig att erövra och livet fylls av chanser. Och Gud ska veta att det behövs mycket värme för att väga upp alla psalmverser, paragrafer och låsta dörrar man blivit utsatt för under åren. Ibland får jag en känsla av att varje svensk man riskerar att bli en känslokall kapten (Göran Palms Själen furir) och varje svensk kvinna en förgrämd ålderdomshemsförståndarinna (Nurse Ratched i Gökboet). Min egen kapten kan bubbla upp ibland när jag får syn på någon långhårig ungdom som ser lika oklippt ut som jag gjorde själv för fem år sedan. Hur kan detta vara möjligt? ”Det enda du kommer på sy in din son på en kåk vissla på snutlakej så kommer dom och hämtar mej medan borgarasen flinar åt hur jobbardräggen svinar farsan, tänk till vad är det du vill dom burar in dina egna barn” Slutraderna på ”Barn av vår tid”, titellåten på Nationalteaterns nya platta. En temaskiva skulle jag kalla den om inte sångerna på ett så trovärdigt sätt beskrev världsläget utifrån ungdomsgäng i förorter, på gator och i rivningskvartar, att låtarna verkar vara skrivna av dom som det handlar om. Arbetarklassen känns nu tyvärr inte längre så bekvämt igen på sina slitna arbetskavajer och kepsar, utan man måste ta risken att det inuti ett par oppkäftiga täckjackor kan finnas proletärbarn med öronen fulla av Paul Paljett respektive Kiss. Ett barn som på grund av borgarklassens skola och marknadsekonomis utslagning, riskerar att få sin självklara livslust ramponerad av kriminallitet. ”Nu är jag ung hela mitt liv känns som en väg utan slut Det spritter i varje muskel Och hjärnan känns så klar Ge mig mitt liv nu Jag vill inte gå i dimman längs en tröstlös aveny Jag vill göra nåt bra nu Jag vill inte vara arbetslös när jag är full av liv Ge mig mitt liv nu” Så känner alla, så har alla känt, till och med Kenneth Ahl och Clark Olofsson. Men hur går det?

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (Text)