På väg mot denna utmaning gästspelar Nationalteatern över helgen på Pistolteatern. Men ger urpremiär på sin andra uppsättning. ”Krogen” heter den. Skådespelarna har skrivit den själva och gjort musiken själva. Självklart ska man se den om man finns i Stockholm över midsommaren.

Nationalteatern ger en bild av klassamhället. ”Krogen” är först en pub där gästerna har medbestämmanderätt. Öl och trivsel fås för självkostnadspris. Ägarinnan vill ha mer och intrigerar till sig en medbestämmandegäst som personal.

Några urdruckna pilsnerflaskor sätts in med hyacinter - vackert skära, för resten - och krogen är en lyxrestaurang. De flesta defekta människor möts med kalla handen, skolungdomar, gamlingar, ensamma kvinnor. Spelet blir ett spel om anpassningsförmåga.

Det smygsocialiserade himmelriket har smygkapitaliserats tillbaka bakvägen. Där är det fritt fram för alla egendomsinnehavare. Vid huvudentrén släpps också övrig medelklass in, för syns skull. En jobbare från Skövde lyckas ta sig in som baron. Han lider av samvetskval och talar om sin hemstad i de mest indiskreta situationer.

Uppsättningen är inte originell i tankar och idéer. Den irriterar genom att upprepa stereotypa sanningar i den aktuella samhällsdebatten. Men uppsättningen är inte avsedd för de insatta utan för de utsatta. Den ska spelas som uppsökande teater.

Som sådan borde den fungera ypperligt trots - eller kanske just därför - att man använder vana grepp och avstår från nya. Musiken binder som brukligt samman sketcher och stämningar, den suggestiva inledningssången tyvärr på tok för lång. Roliga karikatyrer tecknas snabbt. Gruppens säkerhet är total. Inte en spricka i samspelet.

Härmningar av jargonger är den röda tråden. En vardagsjargong övergår i kastrerat överklasspladder. Finalen vädjar om öppenhet och ömhet. På premiären i torsdags kväll växte finalen fram för snabbt och kom att verka som en konstnärlig lödlösning.

Överklassattityderna satiriseras för lättvindigt. Det räcker inte med nasala fnysningar under mörka solglasögon. Men vardagstonen under den första pubkvällen är exakt. En så naturlig dialog finner man bara hos Kent Andersson och Lennart F Johansson. Den är hörvärd även för innecirklarna.
Bengt Jahnsson.

Nationalteatern gör fabel om samhället som krog. Nationalteatern, den lilla och unga men redan mycket uppmärksammade teatergruppen från Lund har kommit tillbaks till Stockholm: på onsdagskvällen började gruppen ett knappt veckolångt gästspel på Pistolteatern. Förra besöket gällde ”Nick Carter - Dubbelagent” den här gången får Stockholmspubliken uppleva en premiär. ”Krogen” heter pjäsen. Den är ett kollektivt hopkommet verk b la mot ”ett i Sverige känt arbetarparti”. Huka er, kärringar och gubbar... Nationalteatern uppstod ur Gorillateatern i Malmö, som i sin tur hade sina rötter i Lunds studentteater. Sedan årsskiftet existerar emellertid Nationalteatern på egen hand.  Men existerar, men inte mer: - Vi har överlevt våren, men alla ska veta att vi är alldeles luspanka, förklarar en av medlemmarna, Inga Edwards. I sin egen programförklaring beskriver gruppen sig som en grupp som vill ägna sig åt uppsökande teater, baserad på ett politiskt innehåll och framförallt med ironi, sång och musik. Den politiska förankringen är klar: vänster, men de sex i ensemblen (Inga Edwards, Anders Melander, Paul Olofsson, Anki Rahlskog och Peter Wahlqvist) är inga frälsare - de ville undvika de stora orden och de glänsande fraserna - ”sådant leder bara till blockeringar hos publiken”, förklarar Wahlqvist.
”Nick Carter” skrevs kollektivt. Också ”Krogen” har skrivits av gruppen gemensamt. Och vad mera är: också musiken har tillkommit kollektivt. Nationalteatern ägnar sig inte bara åt gruppteater, utan också åt gruppmusik... - Musiken är väldigt viktig för att bryta ner hämningar, både hos oss själva och hos publiken, och för att bygga bryggor mellan stämningar, anser Anders Melander. Grupparbetet tror jag också är väldigt viktigt - vi har inga hemligheter för varann, alla är med hela vägen, och på så vis blir passformen mycket bättre i det vi sysslar med. Den här gången har man alltså samlat sig kring ”Krogen”, som vill skildra samhället som en krig: både i samhället och på krogen finns klasskillnader, menar gruppen, skillnaden är bara att på krogen medges det öppet... Kritiken adresseras åt olika håll, men de sex medger att man nog kan bli rätt sur på pjäsen om man är rättrogen socialdemokrat.
Till hösten kommer Nationalteatern att kunna föra en något mer ordnad tillvaro: man flyttar till Göteborg, där man fått möjligheter att bedriva en ordnad verksamhet i delvis kommunal regi. Basen för verksamheten blir Hisings Backa ungdomsgård i ett alldeles nytt bostadsområde. Första produktionen i Göteborg blir barnpjäsen ”Pippi Puh”, som kommer att ges som parkteater. Dagens Nyheter onsdagen den 17 juni 1970 Text Göran Sellgren.
Lars Linder ser ett gästspel: Vem går på krogen? Om en handfast utkastare på en krog motar bort alla ensamma, slipslösa, fattiga, försupna, illa klädda och långhåriga individer och man sen tar reda på vilka de där inne är och hur de har det, så får man en rätt optimistisk bild av krogbesökarnas standard. Ungefär så menar Malmö-gruppen Nationalteatern att myten om den svenska jämlikheten har uppstått. ”Krogen” heter deras senaste produktion som just haft urpremiär på Pistolteatern där gruppen gästspelar t o m söndag. Pjäsen är en skildring i lätt maskerad form om hur socialdemokraterna svek sina ideal. Det är ett ämne på modet, senast såg vi samma sak i Pistolteaterns ”Palmlänningarne”.
Det hindrar inte att ämnet är väsentligt, och det har uppenbarligen inte hindrat Nationalteatern från att göra en rolig och definitivt sevärd föreställning. Den är full av infall och leklust - ibland tar leklusten överhanden, men det är inget minus - tankarna är skarp formulerade och kritiken tydlig. ”Krogen” ger också, till skillnad från t ex ”Palmlänningarne”, publiken en chans till identifikation, en chans att känna igen sig själva och inte bara skratta andras dumheter. Nationalteatern arbetar med attitydförändringar på ett sätt som gör att teaterformen känns väsentlig. Gruppen består av sex mycket duktiga skådespelare med brett register, det ger en rörlighet åt spelet som man sällan ser. Musiken har klang av både pop och Brecht och är fullt njutbar eftersom låtarna är bra och alla kan sjunga. Föreställningen kan rekvireras via Teatercentrum för dem som inte hinner se den de korta dagar till söndag kväll. Lars Linder	Detta klipp hittar du under rubriken: Pressklipp i menyraden
Ironi, sång och musik Nationalteaterns recept Nationalteatern gästar Pistolteatern och spelar ”Krogen” onsdag - söndag. Nationalteatern bör inte förväxlas med vad som ibland brukar kallas Nationalscenen, varmed åsyftas Kungl. Dramaten. Nationalteatern är en grupp ansluten till Teatercentrum. En av de mer uppmärksammade grupperna. Ändå har man hittills haft verksamheten begränsad till södra Sverige, med Lund som bas. Och - ändå mer fantastiskt - berömmelsen grundar sig på en enda produktion ”Nick Carter” - Dubbelagent”. Den väckte så stor uppmärksamhet att Pistolteatern bad om ett gästspel. Det var i februari. Också Stockholmskritikerna blev glada av Nick Carter. I SvD beklagade Hanserik Hjertén att gästspelet var så kort: ”Det är galet. Det tvingar folk att agera med en Nick Carters hänsynslösa beslutsamhet för att inte gå miste om en av de bästa teaterföreställningarna i Stockholm just nu.” Nu har den helt anslagslösa gruppen lyckats åstadkomma sin produktion nummer två, ”Krogen”, som bl.a. handlar om ”ett i Sverige känt arbetarparti, som en gång i tiden hade ideal för sig, och vart tog de vägen”. Nationalteatern anser att teater som är baserad på ett politiskt innehåll har större förutsättningar om den framförs med ironi, sång och musik. - Vi utger oss för att spela politisk teater. Det betyder, att vi har rätt mycket diskussioner om politiskt ideologi och sådant. Men på scenen försöker vi spegla det på ett rakt och enkelt sätt, utan de blockerande ord och stora överbyggnader som ofta är främmande för människor.  Vi använder figurer, bilder och visor och tror att vi på det sättet får en mer direkt kontakt. - Men tag det inte som ett manifest. Vi betraktar oss inte som en färdig grupp utan söker oss fram med vår föreställning. Vi vill vara så mycket som möjligt ute i landet och fråga människor vad i vår föreställning de anser fungera. Vad de anser vara fel. Vad de skulle vilja se istället. Vi kan bara pröva oss fram. Popmusiken ingår som en väsentlig del i föreställningen och i rätt stor utsträckning har den vuxit fram inom gruppen, skapad i en musikalisk work-shop. Musiken till ”Nick Carter” gjorde Anders Melander ”hemma vid skrivbordet”, men i ”Krogen” är det ingen enskild som står för musiken. - Alla är med hela vägen, vi håller på att lära oss jamma ihop, säger Melander och tycker det känns riktigare än att få dela ut färdiga noter och säga varsågod och sjung till det här. ”Har alla varit med från början, så är det ingenting som sitter illa direkt”. Det här sättet att umgås med musik har brutit ned de hämningar man fick i skolan, där det ansågs att somliga inte hade förutsättningar att lära sig sjunga. Och vi har upptäckt att musiken-sången är ett fantastiskt medium, när det gäller att förmedla stämningar och innehåll, säger de övriga i gruppen. Nationalteatern består av Inga Edwards, Anders Melander, Hans Mosesson, Paul Olofsson, Anki Rahlskog och Peter Wahlqvist. Till hösten flyttar gruppen till Göteborg och får Hisings-Backa fritidsgård till basscen. För närvarande förbereder man barnpjäsen ”Pippi Puh”, som ges som parkteater i Göteborg under augusti. Elisabeth Sörenson