Kabarén ”Å harre jävvlar” har premiär på nyårsafton 1973/1974. Valet av Klubb Karl innebar inte en nattlig show för diskoteksungdom, utan de vänder sig till en bred publik och kabarén som är på två gånger 45 minuter med en halvtimmes paus emellan börjar kl.19.30, - detta för att folk som har arbeten att tänka på och inte kan vara uppe på nätterna skulle kunna ha chans att se den.
Varför just Klubb Karl ? Där var dom positiva direkt. Ställde upp med lokal och den ombyggnad av scenen som behövs, i motsats till andra krogar i Göteborg. 17 personer ingick i den sammanlagda ensemblen och i den finns ingen uppdelning på skådespelare och musiker. Alla delade på regijobbet och man skrev tillsammans. I ensemblen ingick även Jussi Larnö från Narren-gruppen. Nationalteaterns Hasse Mosesson skulle nämligen filma och medan han var borta ersattes han av Jussi Larnö - i linje med en önskan som fanns hos Narren och Nationalteatern att tidvis byta en eller två skådespelare för att lära känna varandras arbetssätt.
Det blev en nutids revy med mycket musik, en politisk kabaré om våran egen tid 1973. En del kända Göteborgare figurerade i kabarén, men de gick rätt hårt åt vissa kretsar uppe i Stockholm också, och även utan för Sverige. Den var rolig, men kanske inte fullt så rolig för pålitligt borgeliga makthavare som den berömde kaptenen Hans Hansson. Volvo-chefen Pehr Gyllenhammar och flera andra storheter. Själva hade de aldrig sett en kabaré, men de båda grupperna hjälptes åt att forma den.
Det blev en lokal anrättning. Som sig bör i en nyårsrevy gisslas lokala pampar och deras förehavanden.
Fullmäktige sammanträder i en saloon i vilda västern staden Sill City (Göteborg) Bland personerna märks: Gunny Boy (m). Äger saloonen, kyrkan, skolan, begravningsbyrån, kort sagt rubbet
|
Bröderna Bluff, Whispering Smith (fp) och Green Jack (c) . Deras enda funktion i pjäsen är att sitta vid pokerbordet och spela av varandra mandat. Big John (s). Mannen som säger värna om de små i samhället. Lucky Luke (vpk) . Mannen som alltid drar för sent.
Fullmäktige så församlad fattar beslut om: Nytt glädjehus (operabygget), Ols Creek (Olskroken) och Gunny Boys oljefyndighet (utbyggnaden av Hissingen). I förgrunden dansar borgarklassens horor från Stads-teatern och Storan.
Sillstryparen dyker upp för första gången och drar vitsar med Gondolen och Björnligan i en pissoar på Järntorget.
Hemliga agenter från IB och Säpo bråkar om vem som är hemligast:
Säpoagenten: -Åh vad larviga ni är på IB. Ni som stal KFML´s register och fotograferade av det på Bräutigams !
|
|
Eller var det Rubinetten?
IB-agenten: -Ni på SÄPO då ! Ni registrerar ju allt! Ni skriver bara av alla delarna i telefonkatalogen, tom. den över Gotland.
Kjell-Olof Feldt eller Shell Olje Fält. Ransoneringsminister, kristalloljeminister, varnolenminister och boxningsminister. En nyhetsuppläsare berättar att Shell Olje Fält ger svenska folket rådet att: Spara mera och ta hem alla febersjuka från sjukhusen. Då höjs temperaturen i hemmen. Dessutom anser han att mellanel och starkel skall ersättas av folkel.
I satiren över Stena Olsson sägs klart och öppet att Olsson tjänade sin första miljon på att sälja skrot till nazisterna under andra världskriget. Stena Olsson - katten bland göteborgs-redarnas hermeliner. I kaberevyn beskylls han av Dan-Axel Broström för att ha tjänat sina första miljoner på att sälja skrot till nazisterna. Från början hade han inte ett nickel, men det fick han sen han smugglade nickel till öststaterna. Numera jagar han strippor till sin nya båt ”Stena Pornographica”.
I en annan satir håller de liktal över en svart kista som påstås innehålla Pehr G Gyllenhammar. De gör det genom att citera ur Gyllenhammars bok ”Jag tror på Sverige” med olika bitar som visar att Gyllenhammar tror på snart allt. Han var Sveriges störste socialist. En korsning mellan Ria Wägner och C H Hermansson. Han var mannen som trodde på allt - Japan, Sovjet, Kina och USA. Dvs. alla som man kan ha goda handelsförbindelser med. Han var också den ende som trodde på Sverige. Nu ligger han där i kistan. Han har nämligen körts genom löpande bandet på Volvo.
Den sist nämda satiren fick stark kritik från en del som ansåg den som burlesk och grotesk.
Somliga tyckte att deras nyårsrevy hade passerat anständighetens gräns och att den innehöll personförföljelser, skamgrepp och slag under bältet av grövsta slag.
Redan på eftermiddagen på premiärdagen, sändes ”Å harre jävvlar” i ungdomsredaktionens block i radion från Göteborg. Dock inte i sin helhet, utan bara nästan. Tre inslag stoppades av distriktschefen på radion i Göteborg John Forsberg.
|
Ett av avsnitten handlade om chefen för Stenalinjen, Sten A Olsson, som beskrivs som en modern sjörövare. De andra två avsnitten handlade om kommunalpampen Hans Hansson.
Att det blev en framgång, berodde mycket på Nationalteaterns förmåga att klara publik kontakten i en liten lokal, sen tar det risken att vara direkta och fräna, sen tar de aldrig risken att låta bli att vara roliga. De hade även en politisk vilja, att sätta makthavare på pottan och hålla upp dem i ljuset.
|
Samarbetet mellan Nationalteatern och Nynningen gick så bra att de bestämde sig för att göra en fortsättning på kabarén redan det påföljande året.
Vad tyckte recensenterna:
”En slutsumering efter kabarevyn måste ändå bli positiv. Nationalteaterns talanger på det underhållande och pedagogiska planet parade med Nynningens suveräna musik gjorde förstås att man väntade stora saker av gruppernas samarbete. När de sedan vävde in en gedigen politisk medvetenhet i texter och sånger blev man inte mindre glad över att förväntningarna motsvarades."
”Å Harre Jävvlar var verkligen rolig"
” Och det blev succé! Alldeles välförtjänt. För i sina bästa bitar är den här kabarén fruktansvärt bra. Bättre än något som har framförts i Göteborg efter Karl Gerhard.”
”Tekniken, glädjen, musiken, kontakten, satiren, vitsandet, mänsklig värme ömsevis med träffsäkra välmotiverade elakheter - allt detta i kabarén är utmärkt”
”Å harre jävvlar - så roligt det var!"
|
|
Efter succén på Klubb Karl som varade i tre veckor med utsålda hus, gav sig grupperna ut på en ”förortsturne´” med kabarén. Göteborgarna åkte från centrum till förortskrogar utan rättigheter och till scener bara för att få se deras kabaré, ”Å harre jävvlar”.
Kabarén gjordes om inför Stockholms-gästspel i mars, men inte mycket, eftersom det fanns precis lika försoffade och korrumperade kommunpolitiker i Stockholm som i Göteborg.
Nationalteatern gästspelade även med ”Å harre jävvlar” på sin egen hemma scen Backa teater ! Obs! I dag används namnet Backa teater på en helt annan teater i Göteborg
De gästspelade även på Frölunda Krog och på Hjällbo Fritidsgård, samt på Restaurang Lind-gården på Djurgården i Stockholm, mittemot Gröna Lund.
När gästspelet var slut, gick Nationalteatern direkt in i studion och spelade in LP:n ”Livet är en fest”, där låten ”Stena Olssons compagnie" finns med, som även framfördes i Kabarevyn ” Å harre jävvlar”
Nationalteatern gjorde nyårsrevy på liknande sätt året därpå, den hette då: ”Kan jag få receptet” och även då tillsammans med Nynningen. De gästspelade med bägge kaba-revyerna i Stockholm, den första på Lind-gården vid Gröna Lund den andra på Münchenbryggeriet.
Det var väldigt kul att göra, berättar Med.
I Musikens Makt skrev Peter Mosskin följande om Nynningen och Nationalteaterns samarbete:
”Å Harre jävvlar”
Skall jag på någon punkt jämföra ”Mäster Palm lever om” med Nationalteatern/Nynningens kabarevy så är det i sättet att vinkla innehållet.
Fria Proteatern driver tvärs igenom sin revy en klar och gripbar anklagelse mot det socialdemokratiska partiet för att på punkt efter punkt överge socialismen.
Nationalteatern och Nynningen gycklar över samma samhälle med fräcka grepp på ett grovt, frisk språk som hör hemma på arbetsplatser, kantiner och torg. Det finns en genuin ton, rå men hjärtlig, som ger stor styrka åt kabarén. I denna bemärkelse känns revyn vinklad ”nerifrån”.
| Nationalteatern och Nynningen har inte försummat det faktum att man befinner sig i Göteborg. Genom kabarevyn kommer och går tre hamnarbetare (som för övrigt redan fanns med i Nationalteaterns ”Tjyveriaktiebolaget” om hamnarbetarstrejken i Göterborgs hamn 1969) ”Gondolen”, ”Sillstryparen” och ”Björnligan”, vilka vräker sig en den göteborgska vitstraditionen. Vidare mördas tre lokala storheter som kapten Hansson, kommunfullmäktiges ordförande, redarkungen Stena Olsson och Volvo-chefen P.G. Gyllenhammar (som väl för all del inte är så värst lokal). Liksom Göta Älv får sin hyllningssång i den mäktiga avslutningsscenen. |
|
Jag vet inte hur mycket kompanjonskapet med Nynningen betytt för idérikedomen , men det känns som om Nationalteatern laddat upp med alla tillgängliga klutar och resurser inför denna revy.
Här finns anspelningar Liza Minellis ”Cabaret”, här finns Vilda Västern, Ulla Billquist, pissoarens dripp och dropp och pissoarens gemenskap, här blommar ”rajtantajtan”, här tar ÖB emot hemliga meddelanden via en radiomottagare inbyggd i ett äpple, här reser sig moder Amerika lika magnifikt som någonsin Zarah Leander, lika mild som någonsin Ku Klux Klan. Här går Stena Olsson Rock med lågavlönade servitriser och fredagspackade göteborgare. Här vrider sig Chile och framtidens facisthotande skugga under volymen av Nynningens 70-talsmusik.
Här finns också Shell-Olje Feldt i en krissändning från TV2:s nyhetsstudio som driver med TV:s överslätande och tillrättaläggande verklighetsbild. – En kusin-scen till Fria Proteaterns ”God dag”-studio med Lennart Hyland, Herbert Söderström och Karin Falck, iklädda magnifika masker – ett grepp som man får hoppas inte använts för sista gången – när dom tar emot och avväpnar August Palm genom att fråga om han åkte skridskor på Nybrovikens is som ung. – ”Säj, var det inte tjusigt?!” Innan han blir för frispråkig och avbryts med ”Viva Espana”.
Budskapet i kabarevyns slutsång om ”Älva”: ”Å den växer å gror / å blir stinkande stor / snart får herrarna skiten i halsen”, kan verka politiskt tunt. Men den politiska styrkan i revyn ligger just i att politiken dyker upp och ned bland grovkornigheter, vitsar och allvarligare människoporträtt. Trots revyformen finns vardagen närvarande. På ett sätt som får mig att minnas Narrens pjäs om gruvstrejken 1970.
- Ibland får man fan ta mej ta till hårda metoder för att tränga sig igenom massmediaverkligheten och nå ner till vår egen föga glansfyllda vardag.
Musikaliskt har kombinationen Nationalteatern/Nynningen blivit en fullträff. Flera sånger som ”Indianens sång”, ”Moder Amerika”, ”Stena Olsson Rock”, ”Chilesången” och den maltesisk-tyrolska upptakten till andra akten kommer säkert igen i en eller annan form i Nynningens och Nationalteaterns kommande skivor. Instrumentrikedomen ger naturligtvis också den sjutton man starka revybesättningen stora utrymmen.
Med god täckning tycker jag nog att jag kan avsluta mina revybesök med dessa enkla ord: Håll i er borgare, här kommer ”Mäster Palm lever om” och ”Å harre jävvlar” – en kabaré så god som någon!
PS. Bägge revyerna kommer ut på turné under våren, så håll ögonen öppna!
Peter Mosskin – Musikens Makt Nr1 -74
|
|
|
