Så läggs grunden för en konflikt mellan gammal och ung, invandrare och inhemsk, människa och marknad. Det antirasistiska budskapet är tydligt, men samtidigt så allmänt hållet (”har vi inte alla känslor, såras vi inta alla av samma vapen” etc) att det riskerar att bli uddlöst – steget till dagens splittrade förhållanden verkar ibland långt.

Främlingens dotter är absolut inte Nationalteaterns dödsrossling. De vet hur man berättar en historia, kan konsten att skapa suggestiva miljöer och bygga upp stämningar. Månljuset som till romantiska toner letar sig in i Venedigs skumma gränder för att belysa det myller som lever där, verkar varken konstruerat eller klyschigt.

Men speciellt roligt är det inte heller, De unga tu, spelade av Bodil Widlund och Niclas Franson, står – när den senare inte klampar omkring i gångarna – mest och hänger med armarna. När det hettar till kan de möjligen fatta något hårdare grepp om varandras händer, eller rumla omkring någon förlägen sekund på golvet. Måste all kärlek på teater vara så här könlös? Jag är rätt övertygad om att även tioåringar (pjäsen är skriven för dem och äldre) håller med om att kärlek är mer än att byta halsband och hålla hand.

En viss fördjupning sker under parets flykt, men tyvärr slätas den över i en krystad vandringsscen med därpå följande hemkomst. Vid det laget befinner sig Shylock, dittills bitskt spelad av Hans Mosesson, på gränsen till både mänsklig och ekonomisk ruin.

Men det goda segrar – och här går det så snabbt att skådespelarna verkar lika förvånade som publiken – då Jessicas glädje – och förståelsepredikan går hem hos fadern. En ny familj uppstår, över gränserna. Och alla är nöjda, och så kysser de varandra. Ojojoj.
IDAG 92-09-30 Peter O Nilsson