Nationalteatern har tidigare skapat sig en viss profil med en glad lekfullhet och uppfinningsrikedom på scenen, med välgjorda pjäser och med roller som - förmodligen - delvis improviserats fram och därför passade sina skådespelare som handsken. 
Den här gången har det blivit några mer grader teater och några grader lägre tempo - skådespelarna har fått anpassa sig till pjäsen i stället för tvärtom. Resultatet är inte helt igenom lyckat.

Nu är fredag en bra pjäs, den är värd både att spelas och att ses. Den spinner på berättelsen om Robinson Crusoe men vänder på den, Robinson visas som den självutnämnde härskare han är, och han växer till att bli det vita västerlandets kolonialism och imperialism personifierad. Men egentligen är det Fredag som är huvudpersonen. Det är hans väg från underkastelse till revolt som pjäsen handlar om.

Greppet känns kanske vant, men textens finesser ligger i hur den visar på språkets användbarhet i förtryckets tjänst. När Robinson kan trycka på Fredag sitt eget språk med ord som ”ytveckling” och ”arbetsfördelning” - då blir Fredag försvarslös. För att påverka sin situation måste han läsa sig ett nytt språk och ställa nya frågor.

Det är inte alls så att Nationalteatern på något sätt gör orättvisa åt pjäsen. Tvärtom, gruppen har tillvaratagit det mesta i den, typerna är fint fångade och behärskat karikerade; det är roligt utan att förlora i tydlighet.